Vi åkte första gången till barnhemmet i oktober 2008. Det var förstås en spännande resa för oss. Vi hade just pensionerat oss och ville ut i världen och göra nytta på ett barnhem gärna i ett spansktalande land. Vi hade börja läsa lite spanska. Vår dröm började med ett besök i Lovisa. Vi träffade Gun-May som berättade om barnen på Corazon Grande. Vi blev förstås ivriga.

​

Vi visste att vi skulle få mat och bo i en volontärbostad. Resan och alla andra utgifter skulle vi förstås själva stå för. Det var ju självklart. På nätet hittade vi en lämplig resa med byte av flyg i Madrid. Vi hade bara en enkel biljett. Man borde ha en retur inom tre månader. Man får inte vara i Bolivia längre än tre månader. Vi var där 4½ månad men det ordnade sig. 

​

Siw mötte oss på flygfältet med en bukett rosor. Det kändes bra. Det var varmt ute. Oktober. Vår i Bolivia. Höst i Finland. Vi var förstås ivriga på att få träffa flickorna. Det var 12 härliga flickor vi mötte. Det fanns bara ett hus då. Den yngsta flickan var Luciana två år och den äldsta Jaqueline 14 år. Vi lärde nog känna flickorna ganska snabbt. Vi hjälpte till med det vi kunde. Personalen gjorde förstås sina sysslor. Men vi hjälpte till att få flickorna i säng. Sjöng för dem. Hjälpte till med olika sysslor. Men framför allt var vi med dem. Hade tid med dem. Satt med dem i sofforna på kvällarna. Lekte med dem ute. Picknick. Flickorna visade gärna vad allt som fanns också utanför barnhemmet. Majsodlingar, kor som betade, får mm. Allt var annorlunda jämfört med det som vi var vana vid. Vi hade kommit till ett underbart ställe i ett underbart land. Det var en härlig tid hela hösten och vintern. Mycket hände. Allt möjligt fick vi vara med om.

 

På helgerna då en stor del av personalen var ledig lagade Kristina mat och Per-Olof körde flickorna till söndagsskolan bl.a. Så småningom närmade sig julen och före det Lucia. Vi tänkte att det skulle vara roligt med luciafirande. Det är vi ju vana med. En tradition som förstås ingen kände till i denna del av världen. Vi hittade lämpligt tyg och en bra sömmerska på en marknadsplats. Det var förstås ganska utmanande att förklara hur en luciaklänning ser ut och sen ta måtten på alla flickor. Jaqueline var lucia och alla andra var tärnor. Lite förskräckta var vi, då de minsta gick med levande ljus i handen. Men fint var det. De lärde sig dessutom luciasången på svenska utantill. Den kan de ännu idag. Julgubben kom förstås på julafton med klappar åt barnen. Siw hade önskat finsk julmat, så det lagade Kristina. Flickorna åt ivrigt, också morotslåda och kålrotslåda. De är aldrig krångliga med maten. Flickorna var också ofta med och hjälpte till i köket. De älskade att baka. 

​

Flickornas sommarlov börjar i december sen går de till skolan igen i februari. Så vi var där hela deras sommarlov. Flickorna gick bland annat på en simkurs. De var mycket ivriga och de flesta lärde sig att simma.  

Följande år då vi var där var ungefär lika. Vi njöt av att vara med dem igen. Fyra nya flickor hade kommit. Nu började man också bygga det andra huset (Casa Finlandia). Det var också en utmaning att försöka se till så att flickorna inte störde eller gjorde sig illa på bygget. 

​

Vi besökte sen Corazon Grande också påsken 2015, då vi införde lite finska påsktraditioner. Videkvistar och påskägg. Vintern 2018 den senaste gången vi var där märkte vi förstås hur mycket som hade ändrats på tio år. Många flickor hade nu lämnat barnhemmet. Flera hade skaffat sig bra yrken. Det var bara fem flickor kvar av de som var små när vi var där första gången. De är nu tonåringar.

 

Att vara volontär på barnhemmet är något mycket fint som vi gärna rekommenderar. Att ge något av sig själv känns bra. Man får minst dubbelt tillbaka. Vi blev kallade för ” Abuelitos” mormor och morfar. Det kändes bra.