Vi vill tillbaka. Vi måste tillbaka. Vi har en familj på andra sidan jorden. I Sydamerika. I Bolivia. I skrivande stund strömmar Bolivianska toner ur våra datorhögtalare, känslor och tankar, minnen, blandas. En upplevelse på åtta veckor som vi aldrig kommer att glömma, ska formuleras på papper för den nyfikne läsaren. Var börjar vi?

Genom Carolinas faster fick vi kontakt med Siw, som med öppna armar bjöd in oss till sitt hem och till sina barn. Vi gjorde tillsammans med Siw en kort beskrivning av vad vi tänkt syssla med på plats - nämligen idrott, aktiviteter och att hjälpa till med vardagliga sysslor – och därefter bar det av till Bolivia.

Vi visste inte riktigt vad som väntade oss. Skulle det vara fattigdom och misär? Fientlighet och misstänksamhet? Mat som lockade eller skrämde och kanske till och med skulle göra oss sjuka? Funderingarna var många, men i vilket fall som helst skulle resan bli enormt spännande. Och som det visade sig, enormt rolig och givande.

Vi hämtas på busstationen i Cochabamba. Vid informations-disken står en västerländsk kvinna med en bukett blommor och pratar med kvinnan bakom disken. Hon undrar var vi, de två västerländska ungdomarna är och om kvinnan kan göra ett utrop i högtalarsystemet. Det är Siw.

Vi packas tillsammans med våra väskor in i en taxi, Siw diskuterar priset med chauffören varpå det bär av mot första mötet med flickorna. När vi åker mot landsbygden börjar det gå upp för oss att vi faktisk äntligen snart är där. Mot slutet av taxiresan svänger vi av till en liten grusväg varpå det blir glesare mellan husen. När vi stannar befinner vi oss på den lilla vägen bland träd och buskar, fält och kossor, framför en vacker träport insprängd i en stor, persikofärgad mur. Det lyser några lampor, det är sent på kvällen och mörkret slår emot oss.

Siw meddelar att vi är framme. Den första som möter oss är Sasha, en av barnhemmets två hundar, med hela bakdelen gungandes. Hon är glad att Siw kommit hem och nyfiken på oss. Hoppar, nosar, springer och slickar. Flickorna, de som fortfarande är vakna trots den sena timmen, fnittrar och springer först och gömmer sig under sängar eller annat när vi träder in i Casa Baste Fanebust.

Sedan hälsar de, fortfarande fnittrande. Vi är lika nyfikna och nervösa som de är. Vi får se vårt eget hus, där vi kommer att bo och slås nu av häpnaden över hur fint det är på barnhemmet. Vi räknade med en något högre standard än i landet i övrigt, men det som möter oss nu är högt över våra förväntningar. Det är bättre än bra. Bättre än bäst! Det är fräscht, fint och standarden är hög. Så börjar vår tid på barnhemmet.

Vi leker, pysslar, byter blöjor på de små, hjälper till med läxläsning, lagar mat, skrattar med flickorna, lär ut danser, får lära oss danser, leker med basketbollar på betongplanen som finns på barnhemmet och samtalar med flickorna i den mån våra språkkunskaper tillåter. ”Bär mig som en ryggsäck” är en replik som möter oss varje dag.

 Flickorna vill kastas upp i luften och svingas runt av våra starka armar. Vi umgås med personalen, ser på Copa Americana (fotboll) alla tillsammans i TV-rummet och jublar och grämer oss över Bolivias framgångar och bakslag. Vi njuter i stort sett varje kväll av flickornas uppträdanden, där de spelar teater, dansar och tränar de minsta i att göra det samma.

Vi har datakunskap och lite engelskundervisning med de äldsta barnen och genomför ett Jorden-runt-tema med alla flickorna. Vi grillar, spelar musik, sjunger och har roligt tillsammans. Men vi tjatar också. Vi blir arga och vi blir ledsna. Mycket av tiden spenderas till moralisk uppfostran, med frågan om hur man bör bete sig mot varandra i fokus.

En känslomässig bergochdalbana för oss, men även för flickorna och personalen, precis som livet självt. Vi deltar på personalmöten där vi som övrig personal diskuterar vad vi sett, vad vi vill förändra, delar erfarenheter och verkar för att gemensamt kunna göra livet gott för flickorna. På fritiden tar Siw med oss ut på äventyr. Vi går på dans, får delta på ett bröllop, besöker ett kvinnofängelse och två andra barnhem. Siw tar oss även med till djungeln, där vi träffar apor och får bevittna en musik/dans/poesifestival.

Avslutningsvis vill vi säga, att åtta veckor på ett fantastiskt barnhem, tillsammans med fantastiska barn och fantastisk personal, i ett fantastiskt land med fantastiska människor och fantastisk kultur, är fantastiskt fantastiskt. Men lite kort, då minst några månader till hade varit önskvärt eller som i Siws fall: på obestämd tid. Vi lovade flickorna och personalen att komma tillbaka inom fem år, men frågan är om inte resan tillbaka kommer att göras snarare än så. För tillbaka vill vi. Tillbaka måste vi. Volontärarbete på Corazon Grande Casa Baste Fanebust, är inte arbete. Det är en upplevelse, det är vänskap och i viss mån, ett föräldraskap.

Carolina Strömberg och Mattias Vestin